På 60: talet stod vi 40-talister och som det hette slogs på barrikaderna,

Vi skulle förbättra världen, vi trodde på människans inneboende godhet, vi myntade uttryck som ”make love not war”, vi satte blommor i gevärspipor för att markera vår övertygelse att freden skulle segra, vi flyttade ihop i kollektiv och började leva på vad naturen gav, vi hade drömmar om en värld där alla människor var lika värda, vi var många, vi var starka, vi kände inga gränser för vad vi kunde uträtta för världen.

Idag, 2019 håller världen på att falla sönder på grund av människornas girighet, krigen rasar i alla delar av vår värld, giriga kapitalägare går bokstavligen över lik för att bli ännu rikare, s.k etnisk rensning förekommer överallt, istället för allas lika värde har det blivit en attityd som allas olika värde.

Jag har suttit många kvällar och funderat på varför det har blivit så.

Var tog våra drömmar vägen, vad hände med vår övertygelse om fred på jorden, vad blev det av vår övertygelse om allas lika värde, vad blev det av vår solidaritet med våra medmänniskor, vad är det för människor som ställer till allt elände i världen, hur tänker de egentligen, har de inga känslor alls för vår planet och alla människor som befolkar den.

 Så en kväll kommer svaret, som en blixt, som ett knytnävslag rakt i magen, som en ordentlig örfil.

Svaret är enkelt och naturligt.

Det är ju vi. Vi 40-talister som trodde på allas lika värde vi som hade drömmar om en bättre värld, vi som skulle bygga ett paradis för människor och djur, nu är det vi som går i spetsen för förstörelsen av vår vackra planet, vi har svikit våra löften, vi har svikit våra drömmar, vi har svikit oss själva och vi har svikit våra barn, vi har svikit allt det vi en gång trodde på och slogs för, men kanske är det inte för sent.

Låt oss ta oss samman, låt oss stilla oss en stund och tänka efter vad vi håller på med, låt oss fundera ett ögonblick på vad som är viktigt i livet.

Vi 40-talister är fortfarande många, och vi är fortfarande starka, låt oss minnas de drömmar vi en gång hade, om vi går i spetsen så kan vi fortfarande rädda världen, vi kan fortfarande förverkliga de drömmar vi en gång hade, med oss 40-talister i spetsen finns det fortfarande hopp, men det börjar bli bråttom, det går inte att vänta på att någon annan ska göra det, vi måste börja NU.

   Jan